Say it with a smile

Jag orkar inte träffa eller prata med dig nu, allt leder bara till bråk som sedan slutar i tårar. Så himla ovärt!
Hu r kan du ha så lite förståelse för oss, eller för vad som faktiskt är viktigt i mitt liv. Jag trodde vi kände varandra men den som jag så många gånger nu träffat och nästan vant mig vid är inte du... Jag känner inte igen dig, visst alla ska ju förändras men inte till en helt ny person. Eller är det jag som har gjort det? Är du kanske samma goda, snälla,  omtänksamma och roliga pappa som du alltid varit medans jag har blivit för dumm för att förstå...
Nej jag vet inte, jag berättade nästan allt för dig, du var min klippa som jag alltid litade på och stod kvar vid. I ur och skur visste jag att du fanns där... men vad hände, när började allt detta ta slut, vart tog allt vändning.
Varken du eller jag kan veta svaret på detta, men hur kan du inte förstå att det som jag i slutändan blir mest ledsen för är att det är du av alla som blivit så främmande.
Jag tror inte ens att du förstår vad du gör fel eller anorlunda, och hur mycket jag än försöker förklara så går det inte.

Nej det bästa vore nog bara om vi inte träffades så mycket, då skulle det inte vara lika jobbigt... Mindre bråk och tjaffs som förstör... Det är inte värt de.