Dagens insikt
Lite depp just nu.
Jag pratar fort och mycket
Idag fick jag även bekräftat att jag blivit anorlunda sen jag började gymnasiet, Jesper, min annars ganska ouppmärksamme men väldigt snälla kusin bekräftade de då jag och hans lille syrra snackade. Hon höll med honom och pappa med. Det är inte första gången jag hör det men är det bara jag som inte märkt skillnaden?
Så länge det inte är till det sämmre spelar det ju ingen roll och det har jag aldrig fått höra heller, kanske är mer mig själv nu, hela tiden lixom, mer likadan i skolan som jag är utanför för det var det stor skilnad på i Broängen.
Tyckte iallafall jag ;P
Uppdelningar
På svenskan ska vi börja läsa "Tusen gånger starkare". Jag hann bara läsa några sidor i boken på lektionen men tyckte den verkade rätt bra så jag tog hem den så nu har jag kommit en liten bit in i den iallafall.
Den är faktiskt jätte bra, fick mig att tänka på hur det faktiskt var att gå i 6:an, 7:an och 8:an... Iallafall enligt mig. Okej jag kände mig inte som hon som berättar i boken, men den beskriver verkligen uppdelningarna som blir, grupperna, att man hör hemma på vissa ställen men inte på andra och hur mycket vissa bryr sig medans andra struntar fullständigt i åsikter och nästan blir utstötta tack vare det... Tack vare vadå egentligen, att dom faktiskt var självsäkra på riktigt och inte fejkade de som andra, att dom var ganska nöjda med sitt liv och sina vänner och inte sökte efter att bli någon annan än dom själva. Varför var det tvunget att finnas några som man brydde sig mer om att se och höra än andra? Ja, den typen av saker fick boken mig att börja tänka på och det är nog meningen också, för det är ju just sånt som boken handlar om, vad händer när någon inte följer efter utan går sin egen väg och ... kanske inte förstår eller bara inte bryr sig om hur det brukar vara.
Jag är verkligen glad över att jag har kommit ifrån allt det där, grundskolan, högstadiet. Jag vet inte varför jag inte trivdes för det var verkligen inte något fel på kompisarna, dom älskar jag fortafarande, även om jag inte träffar dom så ofta som jag borde eller skulle vilja. Nej jag tror det var just det där, uppdelningen, att man vart nästan som plaserad i ett fack och beroende på vilken man hamnade i förventades man uppföras sig efter... eller ja, jag vet inte riktigt men nått sånt tror jag det var.
Skolan jag går på nu älskar jag, nästan som mitt andra hem, kunde inte vara bättre tror jag. Är verkligen tacksam över att jag hamnade så rätt nu!
!
<3
I <3 SNOW
Måst bara säga att jag älskar snö! Det finns nästan inget bättre än att vakna upp
en morgon och upptäcka att det är vitt överallt, en sån grej kan göra hela min dag.
Jag tycker det borde vara mer snö, från november till slutet av februari, då kan det
få börja töa bort :)
Det räcker nu
Hu r kan du ha så lite förståelse för oss, eller för vad som faktiskt är viktigt i mitt liv. Jag trodde vi kände varandra men den som jag så många gånger nu träffat och nästan vant mig vid är inte du... Jag känner inte igen dig, visst alla ska ju förändras men inte till en helt ny person. Eller är det jag som har gjort det? Är du kanske samma goda, snälla, omtänksamma och roliga pappa som du alltid varit medans jag har blivit för dumm för att förstå...
Nej jag vet inte, jag berättade nästan allt för dig, du var min klippa som jag alltid litade på och stod kvar vid. I ur och skur visste jag att du fanns där... men vad hände, när började allt detta ta slut, vart tog allt vändning.
Varken du eller jag kan veta svaret på detta, men hur kan du inte förstå att det som jag i slutändan blir mest ledsen för är att det är du av alla som blivit så främmande.
Jag tror inte ens att du förstår vad du gör fel eller anorlunda, och hur mycket jag än försöker förklara så går det inte.
Nej det bästa vore nog bara om vi inte träffades så mycket, då skulle det inte vara lika jobbigt... Mindre bråk och tjaffs som förstör... Det är inte värt de.
<3
Du är världens bästa och roligaste mamma, älskar dig.
Du har haft det jobbigt, jobbigast av oss alla och äntligen har molnen börjat spricka upp, solen synns ibland över ditt ansikte och det glada syns allt offtare hos dig, älskar att höra ditt skratt och att se dig le, de rödgråtna ögonen är inte längre något jag räknar med och den tryckande, jobbiga, kvävande känslan som förut låg som ett shok över stugan har bytts ut mot trivsel i våran läghenhet.
Jag visste aldrig om det skulle bli bra igen men nu ser jag ändå ett ljus som inte tycks vara så långt borta.
Älskar dig av hela mitt hjärta och jag är så väldigt glad över att den här delen av resan snart verkar vara över.
Hög på dans
Lycklig, ja så skulle jag beskriva mitt humör den senaste tiden, det är nog all dans som har gjort det.
Hög på dans är kanske vad jag är.
Puss och kram skalad banan
Förgivet
En dag kanske jag inte längre kommer kunna göra det och då vill jag iallafall att ni ska veta att jag alltid kommer minnas er, så jävla många minnen. Snart kommer några av oss som alltid har träffats nästan alla dagar i flera år att gå åt helt olika håll, vi kommer att skaffa nya och andra vänner och förändras. Oavsett vad som händer så kommer vi alltid att minnas allt som hänt genom alla åren, i 12 år har jag träffat vissa nästan dagligen. Det är först nu det börjar sjunka in att vi aldrig kommer skicka "jag är sjuk idag" eller "säg att jag hade ont i huvudet eller nåt" sms till varandra, eller "Var är du Rita?!". Kommer aldrig snurra mobil i väntan på ännu en långtråkig svenska lektion, komma sent pågruund av att man varit på Bennevento eller väcka Rita på SO:n.
Så jäkla mycket som jag har tagit för givet i flera år, visst jag kommer möta nya människor och skaffa andra minnen och vanor med dem men... Fan jag kommer sakna er
Jag har så länge längtat efter det här, förändringen, men nu inser jag att jag
även kommer sakna mycket. Allt har två sidor och jag tror inte att vi kommer tappa
kontakten, om vi gör det så kommer vi ändå alltid att kunna veta att vi har varandra
och det förändrades ganska många saker det sissta året så det här är på tiden men
galet vad många fina och roliga minnen vi har, och fler ska det bli, ingen lär ju iallafall
inte dö än på ett tag (peppar, peppar, ta i trä) <3
Utvärdering-Tränning
Allvarligt talat så måste jag göra något åt min självdiciplin, den är lika med noll, nej under noll. Jag kanske hade det någon gång i tiden men under de senaste åren har den lyst med sin frånvaro. Enda sättet som kan få mig att göra något är om jag slårvad med någon om att jag kommer att göra det och den sätter emot, det behöver inte ens finnas en vinst bara det blir som en utmaning. Antingen det eller så ska det vara som en överraskning för någon (... för att överaska att jag faktiskt har städat mitt rum självmant, för en gångs skull).
Likadant är det med skolarbetet, jag sparar allt till sista dagen eller veckan och får panik och sover knappt för att jag måste sitta uppe med plugget. Ganska ofta går jag dock och lägger mig i tid istället och hoppas på det bästa men det känns som att den tiden är lite förbi nu.
Jag är så himla trött på att jag alltid förtränger tråkiga och viktiga saker eller glömmer bort dem helt och hållet. Alla måste alltid tjata på mig och även om jag blir grymt irreterad på detta så kan jag samtidigt förstå varför...
Men ganska ofta, ja lite allt för ofta går det hela inte bara ut över mig utan även över andra med och det är pågrund utav det som jag måste se till att ta mig själv i kragen, sluta göra annat eller komma med dåliga ursäkter och göra det jag ska, oavsett om det har med dansen eller skolan att göra.
De blev ett långt och tråkigt inlägg utan bilder men ibland behöver man skriva av sig, det var trotts allt därför jag skaffade bloggen.
KRAM och GONATT, nu ska jag äta chips med dipp och kolla på någon bra film. Tänk vad lite det behövs för att allt ska kännas så mycket bätre :)))
Freedom
Kommer helt serriöst att sakna alla från klassen, alla som man liksom har tagit förgivet i tre års tid, ja alla har fylt en liten plats i klassrummet och bidragit till en så himla härlig stämning i klassrummet och u är den borta. *snyfft*
Jag har inte varit bästa kompis med alla och i sjuan var jag helt övertygad om att några av dem var sådana som jag aldrig skulle umgås med men med åren så har även dom blivit roliga personer som man kommer at sakna <3
Ha ett bra liv allihopa och lycka till på gymnasiet, jag kommer att sakna er alla och jag sitter med värsta klumpen i halsen just nu och tårar i ögonen. Ha en bra sommar! :') <3
TUSEN KRAMAR
Snart...
... är det sommarlov
Yes, snart e vi så lediga som man kan vara (alla nior på Broängen, alla andra har ju redan slutat :P). Grundskolan har alldeles strax tagit slut och Varken sommarjobb eller gymnasiet har startat. Vi tillhör alltså inget sådant just nu, inget som ställer krav på oss. Så himmla härligt! För en gångs skull så har vi inte ett "lov" från skolan, Vi är lediga, fria! HAHA okej lite överdrivet kanske men ändå... Snacka om att jag ska passa på att njuta i sommar! Imorgon smäller det ;)
Parents
... inte alltid, men väldigt ofta. Det känns så just nu iallafall.
This is why I hate school
Jag har haft så jäkla mycket läxor, prov och inlämningar under den här terminen så jag inte har hunnit med så mycket mer än skolan och dansen. Nu när betygen är satta och dansen har uppehåll så vet jag inte vad jag ska göra med all tid. Det är illa!
Mamma satt nyss brevid mig och sa: Vad skönt att vi inte har något speciellt att göra i helgen och bara ska vara hemma och ta det lugnt.
Samtidigt som hon hade avslutat meningen så kände jag nästan hur paniken kom krypand! Jag vill inte bara sitta still i 3 dagar (var ledig idag), jag MÅSTE göra något, annars blir jag knäpp! :S
My friends
Man ska kunna bli osams, bråka och hata varandra, men man ska även kunna bli samms. När någon vänder än ryggen, skiter i än eller bara inte lyssnar kanske inte bryr sig... ja vad gör man då?
Det ända jag vet är att jag aldrig skulle göra så! Jag har inte vänner för att jävlas med, jag har dom för att det är personer som jag älskar att vara med.
Vissa vänner kanske man inte behöver se eller höra från varje dag men man vet ändå att dom alltid finns där.
Jag skulle aldrig klara mig utan er!
...
Du vet att jag älskar dig mamma och jag vet att du älskar mig med men ändå...
I hate to say this
Men det värsta av allt är att jag vet att jag är det ända du har, den enda som lyssnar... den enda som inte vågar säga ifrån.
I miss who...
Konstig känsla... Jag saknar någon, något, skulle kunna börja gråta. Men jag vet inte vem... Vad gör man då?
Funderade på att ringa alla i min kontaktlista och säga att jag saknade dom som fan och att jag älskar dom men nej, de blev inte så.Känner mig helt tom. Konstigt
Love you
...?
Vad gör man när man vill och kan men inte har råd att ta chansen?
