Say it with a smile

Jag lyssnar på vad du säger och jag hör varje ord men efter att ha sagt något allt förmånga gånger så lyssnar jag inte längre. Du är inte bortgömd, ersatt eller överflödig, men det kan du inte se. Det ända som händer är att du plågar andra, du drar ner dom i samma håla som du numera bor i. Du lägger en tyngd på mina axlar som jag inte kan bli av med, hur mycket jag än försöker, en känsla av hopplöshet, rastlöshet och sorg, jag blir instängd i en bur och kan inte komma ut. Jag hör dig säga förlåt men hur många gånger kan man förlåta, precis som allt annat du säger har det börjat tappa betydelse. Du säger att det är sånt här jag får ta som din dotter, men vem är det egentligen som ska ta hand om vem? Det du glömmer bort är att du andra skadar, alla andra mår skit och det märker du inte. Jo, du märker visst att han mår dåligt, att det går dåligt men vad hände med mig? Jag kanske är bortskämd eller självisk men du tänker aldrig på hur jag mår, du pratar med mig om hur dåligt du och han mår men tror du inte att jag mår lika dåligt när du ständigt stjälper över dina problem och bekymmer på mig. Jag kanske inte skriker och gråter, jag kanske inte slåss och har sönder saker men ibland känns det som om jag ska gå sönder. Jag orkar inte höra mer, jag vill hem, hem till stället där det är jag som är barn och kan få stöd av förälder, inte tvärtom...

Men det värsta av allt är att jag vet att jag är det ända du har, den enda som lyssnar... den enda som inte vågar säga ifrån.